Lördagsreflektioner över fredagssamtalen

Började morgonen med att chatta med min kollega Timo från Kiruna. Klockan 6 på morgonen skrev han ett meddelande med reflektioner från gårdagens fredagssamtal. Gårdagens samtal var det tredje av sin sort och vi hade svårt att avrunda samtalet efter en timme. Vi var så uppe i diskussioner och att dela med oss av våra erfarenheter med våra otroliga elever, en del gemensamma. Det är en del av det fantastiska att vara delaktig i Lapplands gymnasium, trots ett avstånd på 18 mil finns det elever som Timo har i samhällskunskap, religion och historia och som jag för tillfället har i psykiatri 1 och psykologi 1. Förra veckan var Timo med på en av mina lektioner, den lektionen som jag pratade psykiska symtom hos barn och ungdomar samt depression hos barn och ungdomar. I fredagssamtalet återkom vi ett par gånger till den lektionen. Det är spännande och utvecklande att flyta mellan pedagogiska teorier, verksamhetsnära dilemma och in i verksamheten med eleverna. Det blir en helhet som jag tidigare har saknat. Dessa fredagssamtal har fått mig att få energi och på nytt inspirerad att reflektera både i och över handling. Böcker som jag tidigare i mitt lärarliv har mött under min utbildningsväg dyker ständigt upp och det har utkristalliserats en hög med favoriter som jag ständigt återkommer till. Just nu i helgen är det böcker som för mig tillbaka till mina grundfunderingar.
Tankarna om aktionsforskning dök upp när jag under fredagssamtalet förra veckan började fundera på hur vi skall kunna dokumentera och strukturera upp det värdefulla vi får fram genom våra samtal och genom våra diskussioner och övningar med eleverna. Eleverna är en sådan otrolig guldgruva med svar på en del av våra funderingar.  Jag började då tänka utifrån forskningsprocessen och började fundera kring alla våra frågeställningar som vi diskuterat oss fram till. De blir fler och fler efter varje samtal. det känns som om dessa fredagssamtal är levande och förändras och förändrar i en ständig process. Fredagssamtalet har dessutom utökats med en Facebook grupp där det fortsätts diskutera även utanför samtalen. Vi har haft tre fredagssamtal organiserat med före det har vi diskuterat i timmar via messenger. Kul att en ide vi fick nu har blivit av och att det känns så otroligt bra.

Vad det är som känns bra vet jag inte men det har gett mig en plattform där jag kan formulera frågor och få diskutera dem med personer som ibland ser saken från ett annat perspektiv och som ibland håller med och kan vara med att utveckla. Vi började med att diksutera stress och lärande och sambandet där emellan på grund av att vår elevenkät visade på att flickor på teoriprogrammen upplever mer stress än killar på yrkesprogrammet och vi blev nyfikna på vad det står för. Vi började då prata om KASAM, det salutogena perspektivet, pedagogiska grunder och människosyner. Vi kom snabbt in på det pedagogiska trädet och försökte placera in oss själv i det trädet. Vilka grenar känner jag mig själv mest inspirerad och trygg med. Detta ledde vidare till lustfyllt lärande, sokratiska samtal i klassrummet, bemötande. Vi har pratat om Vygotskij, Foucault, Sokrates, Dewey, Piaget och många andra. Vi har pratat om att lära tillsammans , att dialogen (språket) är viktigt, att känna att man kan men även utmanas (proximala utvecklingszonen) men även att våga möta och mötas, att våga ge eleverna plats, att ge dem reellt inflytande över sin utbildning. att våga se oss själv som ledare, hur jag hanterar makten, hur jag inte hanterar makten, hur eleverna anpassar sig till makten , hur det stressar dem. En av de första frågorna vi ställde till oss och till eleverna var: vad är motsatsen till stress. Flertalet elever svarade lugn. Följdfrågan då blev hur får vi in mer lugn i undervisningen och där blev elevsvaren blandade och otroligt intressanta. En del ville ha mer struktur, mer tydlighet och uppgifter som kändes meningsfulla, mer samarbete mellan lärarna, mer helheter där de märker att samma saker tas upp i flera kurser. En del elever tar upp att det är allas ansvar, ett delat ansvar. Här är inte kopplingarna till KASAM svåra att göra. Vi gick vidare med att göra bra prov och hur det kan kopplas till att lära tillsammans, ta ansvar tillsammans och även vara meningsfull. här kom vi återigen in på ledarskap och makt. samt på hur viktigt det är med samtal. öppna samtal där eleverna får ta plats och där vi lärare låter dem ta plats. Men vågar vi göra det? Vill vi ge eleverna plats? Märker vi att eleverna låses in i en bur av anpassningar för att få bra betyg och bedömningar. Vad innebär det för eleverna att anpassa sig hela tiden . med den kursutformade skolan kan de ha fem olika kurser på en dag. Lärarna är olika, kurserna är olika , klassen är också olika, de anpassas. Bara det kan stressa. Hur hanterar vi det i skolan? Hur hanteras frågan om makt och ledarskap i skolan? var tas det upp som viktiga frågor? Var finns det forum för att våga prata om och bemöta mig själv som lärare, med mina värderingar, fördomar och attityder. vågar jag se på mig själv även med mina brister men framför allt hur hanterar jag mina egna brister i klassrummet? Om jag inte är medveten om mig själv och den makt jag har i klassrummet, vilket ledarskap kan jag då utföra i en skola med öppna samtal där man egentligen inte vet vart det leder förrän det är över och man kan reflektera över handlingarna och dialogen. Var får jag tid att reflektera i handling? Var får eleverna tid att reflektera, få kunskaperna och förmågorna och landa, innan det är tid att prestera och skapa nya kunskaper och förmågor. När får eleverna vara i känslan av att kunna, innan de tvingas ut på okänd mark igen , på jakt efter nya kunskaper och förmågor. När får eleverna naturliga pauser för att tänka och reflektera? Detta och mycket mer är frågor som vi vrider och vänder på som vi relaterar till vår dagliga verksamhet med eleverna och försöker tillsammans hitta nya frågor att möta och hantera med hjälp av våra pedagogiska grundsyner och människosyner. Att möta och bemöta, att mötas och bemötas, det kräver mod. Mod för att se och förstå inte bara eleverna utan även oss själva och relationen däremellan.

Som en reflektion över våra samtal så väcktes en fråga hos mig som jag skrev i min status på facebook (tror mina vänner snart är less mina pedagogiska funderingar). Vem tar ansvaret för helheten i en kursutformad gymnasieskola? Detta grundar sig i en diskussion jag hade kring Examensmålen, de som är vägledande för de olika nationella programmen. Vem ansvarar för att de kurser, de centrala innehåll som jag som kursansvarig och undervisande lärare har examensmålen som helhetsmål. Som jag skrev i morse i chatten. för att veta hur jag skall gå måste jag veta två saker, var jag är och vart jag skall. Om eleverna känner att de saknar en helhet och det finns en helhet i examensmålen och om det stressar eleverna att inte känna helheten. hur kan vi då återigen minska stressen och öka lugnet i undervisningen? Jag har bra erfarenheter av att använda examensmålen i en uppgift i psykologi 2. Eleverna visade mig vägen dit. men varför gör jag inte så oftare? Vad är det som gör att jag också så lätt faller in i att koncentrera mig på min kurs, kursens moment, centrala innehåll och kunskapskraven. Just nu känns det som kunskapskraven styr mig och elevernas arbete med kursen. Ändå är jag envist övertygad om att det är när vi samtalar, lär tillsammans som vi lär oss för livet och för framtiden. Jag vet att jag har verktyg som sokratiska samtal, digitala verktyg, böcker, internet. Ja, egentligen ligger hela världen öppen för mig och mina elever, men varför tvekar jag? Är det lättare att undervisa ungdomar som sitter i sin bur av anpassningar än att undervisa elever som är fria till öppna samtal, källkritik, normbrytande och egentligen helt otroligt kunniga och rena guldgruvan med kreativitet och inspiration. Ja, snart vågar jag kanske kasta mig ut med eleverna och tillsammans möta den okända men intressanta världen utanför burens fyrkantighet. jag gör små utflykter redan nu men tyvärr väljer jag ofta att ta oss tillbaka till burens trygga kantighet. Nu är det bara den stora frågan varför?

Äntligen tid för reflektion igen.
Veckan som har gått har bestått av många och långa dagar, mycket elevhälsoarbete då F- varningarna och kartläggningarna börjar komma in till mig. Mycket prat med kämpande mentorer och elever. Det känns som om alla spurtar innan sportlovet.

Med analfabeterna har vi arbetat med ord som har med mat och sjukvård att göra. Vi har också börjat lektionerna med att se på Tv, för att höra språket talas. vi har sett nyheter på Svt play, nyheter på lätt svenska. Det är mycket uppskattat. Vi har också varit en lektion på biblioteket och inte bara konstaterat att själva ordet bibliotek är långt och svårt utan att där inne jobbar människor som vill att eleverna skall tycka det är kul att lära sig och som verkligen lägger energi på att få eleverna att hitta något de tycker är intressant och kul. Tummen upp för biblioteket i Pajala.


När det gäller fjärrundervisningen så har jag denna veckan testat att göra mina lektionsgenomgångar i webinarieform. Eleverna uppfattade det som om den stunden jag föreläser kan de koncentrera sig bättre. Sedan kopplar vi upp som vanligt och fortsätter att diskutera, göra prov, andra aktiviteter. Det ena utesluter inte det andra. jag jobbar både i Adobe connect och i Moodle lika mycket. De kompletterar varandra för mig. Jag har också börjat spela in mina föreläsningar så eleverna även kan se dem som repetition.
Snart kommer mina möbler och jag skall testa att sända stående. Spännande tider väntar. Förutom webinarier så har jag i psykiatri 1 kursen arbetat med kamratbedömning allt utifrån min pedagogiska grund idé om att lära tillsammans och att dialogen är viktig för lärandet och samspelet i klassen.

Nu laddar jag för veckans fredagssamtal. Det skall bli kul att återigen få "grotta ner sig" i pedagogiska frågor tillsammans med kollegor från sklan i kiruna, 18 mil bort. Allt går med teknikens hjälp. Idag skall vi fortsätta att prata om makt och ledarskap i klassrummet och om att utveckla sokratiska samtal i klassrummet.  Våra fredagssamtal börjar också likna sokratiska samtal i sin form. Ofta fler frågor när vi avslutar än när vi börjar. men kul och utmande är det när vi pratar om pedagogik, lärande, stress, hälsa och all mellan himmel och jord men alltid med en koppling till pedagogiken och vår dagliga arbetssituation och verksamheten. Ger mycket energi. Denna vecka har jag låtit mig inspireras på nytt av Karin Rönnermans bok, Aktionsforskning i praktiken.